En eftertänksam Alla helgons helg

På Alla helgons helgens kväll gick jag för något år sedan som så många andra till kyrkogården. Det är en plats som alltid berör mig djupt. Särskilt i mörkret, upplyst av tusentals flämtande stearinljus.
De gamla kyrkofäderna hade en viktig andlig disciplin som de kallade Memento mori. Det är latin och betyder ungefär ”minns att du är dödlig”. De menade att enbart genom att med jämna mellanrum reflektera över dödens ofrånkomlighet kan vi behålla rätt perspektiv i livet.
Så med kyrkofärdernas råd i minnet famlar jag mig fram genom den mörka kyrkogården och undgår med nöd och näppe att gå in i andra mörkklädda människor.
Vi var många på kyrkogården den där Alla helgons dagen. Flera hade med sig ett ljus att tända på en anhörigs eller väns grav. Och många hade redan tänt ett ljus. Över allt brann det små lågor av minnen, saknad och värme.
Och så tänkte jag, vem är det egentligen jag minns en sån här Alla helgons dag? Jag är ung nog att ha de flesta av de viktigaste familjemedlemmarna fortfarande i livet, så mina tankar går till andra.
Man kan minnas av olika anledningar. Man kan minnas förebilder och föredömen. Sådana som lyckades med stora bedrifter och prestationer.
Jag inser att jag mest av allt minns min farfar som lämnade det här livet år 2000. Han var kanske inte framgångsrik i allas ögon, men heller inte motsatsen. Han hade det han behövde och jobbade med det han älskade; att odla blommor.
Så jag tänker efter en stund på varför jag saknar honom och varför jag minns honom bland många andra släktingar och bekanta och föregångare den där alla helgona dagen.
Där, på den ljusprydda kyrkogården slog det mig att jag kanske minns farfar mest för att han investerade så mycket i mig. För att han alltid trodde på mig, till och med under min röriga tonårstid. Och för att han alltid hade tid för mig.
Påväg ifrån kyrkogården funderade jag på om någon, och i så fall vem, som kommer att minnas mig? Vem kommer stanna till och tända ett ljus över mig?
Kanske någon som jag investerat i? Någon jag trodde på? Någon jag hade tid för? Förmodligen är det i så fall någon ur nästa generation och inte ur min egen.
Memento mori och Alla helgona helgen påminner oss att det värdefullaste vi har kan vi bara föra vidare till nästa generation med ”varm hand”, medan vi lever.
Vem i nästa generation investerar du i? Vem ger du tid, förtroende och uppmärksamhet?
Vad lämnar du för arv?
Med önskan om en eftertänksam, tacksam och hoppfull Alla helgona helg 4-6 november,
Pelle Rosdahl, färsamlingsföreståndare

Publicerat den 3 november