Vi närmar oss Allhelgonahelgen. Många tänker på anhöriga och vänner som inte längre finns bland oss på denna jord. För en del är sorgen ganska färsk och känns djupt. Gravplatser pryds och ljus tänds. För många är ett besök på en eller flera kyrkogårdar viktigt. Vi behöver ljus, hopp och längre perspektiv i höstens mörker, tidens oro, krig och konflikter och alla snabba och kortsiktiga beslut.
Inte minst i allhelgonatid vill gudstjänsterna i olika kyrkor ge oss utrymme både för sorgen och för livets stora frågor. Är detta livet allt? Finns det en fortsättning på andra sidan döden? Hur kommer den i så fall att vara? Är den här planeten vi bor på väg mot undergång? Vad handlar det kristna framtidshoppet om? Vad kan det hoppet betyda i vårt liv idag?
I Hjortensbergskyrkan firar vi gudstjänst i allhelgonatid söndag 2 november 11.00. Då predikar pastor Pelle Rosdahl i serien Glädjebudet om Jesus om ”Mer himmel och mer jord”. Det blir tändning av minnesljus för de som dött under året. Lisbeth Stigemyr är gudstjänstledare, Åsa Sjölund och Lena Wadskog svarar för sång och musik. Vi firar nattvard tillsammans. Liksom andra söndagar inbjuds alla till kyrkkaffe och fortsatt gemenskap efter gudstjänsten.
En sång i psalmboken vi inte ska sjunga i gudstjänsten, men som jag tycker sammanfattar mycket av det kristna hoppet har nummer 310 med text av Anders Frostensson. Läs och tänk gärna kring denna text i allhelgonatid.
O Gud, du mig ej överger när jag i mörkret sänkes ner. Då möter jag ditt under. Som fröet vilar djupt i jord jag vilar i ditt skaparord där sekler är sekunder.
Vid tomhetens och intets gräns en röst mig når, den är en väns; du kommit hem den säger. Och såren läks och sångens föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger.
Ur stoft och aska skall på nytt vårt liv stå opp. Guds stad bli byggd när allting återskapas, den kärlekens och glädjens stad där varje dag är börjans dag och ingen död skall vara.
Lisbeth Stigemyr
