Vi är nu mitt emellan påskens jubel och pingstens eld. Påskens budskap om den uppståndne Jesus ligger fortfarande nära, samtidigt som vi närmar oss den helige Andes utgjutelse vid pingst. Det är i Bibeln en tid av väntan – men också en tid fylld av möten.

Efter uppståndelsen mötte Jesus sina lärjungar gång på gång. Han kom till dem när dörrarna var låsta av rädsla. Han vandrade med dem på vägen när de var fyllda av tvivel och frågor. Han stod på stranden och mötte dem i vardagen. Den uppståndne Jesus sökte upp människor och mötte dem där de befann sig.

Väntan i Bibeln är aldrig tom eller meningslös. Under tiden mellan påsk och pingst fick lärjungarna leva nära Jesus, lyssna till honom och förberedas för det som skulle komma. Också vi lever ibland i tider av väntan – Vi väntar på svar, förändring, riktning eller nytt mod. Då får vi påminna oss om att Jesus inte är frånvarande i vår väntan. Tvärt om, han möter oss många gånger just där.

Kanske känner vi igen oss i Tomas, som kämpade med tvivel. Eller i lärjungarna på Emmausvägen, som först inte förstod att Jesus gick bredvid dem. Ändå var han där hela tiden. Så är det också idag. Den uppståndne Kristus är inte bara ett minne från historien, utan en levande Herre som fortfarande möter människor.

Nu när vi närmar oss pingsten får vi leva med en förväntan i våra hjärtan. En förväntan på Gud som är verksam också i det stilla och det väntande. Och kanske är det just där, mitt emellan påsk och pingst, som vi tydligast kan upptäcka att den uppståndne Jesus vid vår sida, och att han varit där under hela vandringen…

“Jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20)